Prilligaprylar

När vi flyttade in i det här huset för snart två år sedan var den första levande varelsen jag stötte på en huggorm som härjat fritt i den lätt vildvuxna trädgården. Jag befarade att småbarn aldrig skulle kunna gå barfota i den här trädgården och såg också framför mig hur jag själva aldrig någonsin skulle kunna varken sola eller spela badminton så länge vi bodde kvar här. Så fort vi började röja runt och göra väsen av oss försvann ormen och jag har inte sett den sedan dess...tills idag när hen dök upp mitt framför bokyllan i vårt vardagsrum. Om jag blev förskräckt? Nej inte direkt, på något vis hade liksom det hotfulla i ormens ögon och kroppsspråk försvunnit under de här åren. Kanske har hen bara gått i pension, lugnat ner sig, rest till Indien och funnit sitt inre jag och kommit hem som en trevlig typ. För mig känns det här som en helt okej husorm!